Den på senare tid och av våra avelsråd ofta förordade rena utaveln, som innebär att en och samma hund inte får finnas mer än en gång i samma stamtavla, vittnar om okunnighet om hur en typ byggs upp och bevaras. Våra olika hundraser är från början uppkomna just genom medveten avel på en viss typ av hund. Den strävhåriga vorstehn, som är en relativt ung och i många avseende heterogen ras, är inte lämpad enbart för ren utavel. Att aningslöst blanda de typer av hundar vi har idag kan innebära ett steg fram och två steg tillbaka.

Jag har valt en hanhundslinje, som bygger på 1930-talets import av tyskfödda Wodan von der Elisabethhöhe. Kännetecknande för den linjen är välskurna huvud med långt nosparti och inte för bred skalle. Tydlig könsprägel och alert uttryck med mörka ögon. Gott strävt hårlag. Ändamålsenligt vinklade extremiteter och rektangulär kropp med massa som medger ett snabbt och uthålligt fältsök. Oeftergivliga krav på mental stabilitet och rovdjursskärpa.

Mitt ideal är en hund som är kraftfull utan att vara tung och spänstig utan att vara lätt. En återblick på bildkavalkaden över hanhundarna, som ingår i min linje visar att Wodan-typen slår igenom med sin karakteristiska huvud, lagom tunga rektangulära kroppar och ändamålsenliga extremiteter. Jämför typen hos Wodan von der Elisabethhöhe, Lillsvan B Varg, Scott, Hojt, Högsereds Bom, Knasper, Salut, Gyvellunds Terve och Aha Lt Jäkel, som alla dessutom har mycket goda dokumenterade jaktegenskaper. Linjen är också välkänd för sitt stabila psyke och tuffa inställning till rovdjur.